Ofrivillig barnlöshet, parfotografering Åbo
“Ofrivillig barnlöshet är inget jag önskar någon. Förväntningarna, hopplösheten, smärtan, ilskan , väntan – den innehåller alla känslor och lite därtill. Många nätter har jag gråtit, ännu fler nätter har jag legat och funderat att varför just vi. Varför kan inte min kropp leverera, ens med hjälp av mediciner? Varför fick min man en fru som inte kan ge honom det han också så hett önskar?”
Som en del av mitt projekt Ovanligt vanlig ville jag ge bort en fotografering till någon som skulle uppskatta en chans att dela sin historia. Bland många svar fick jag ett långt meddelande från Ida och Theo som öppet berättade om sin barnlängtan och kamp mot ofrivillig barnlöshet.
Det här är en högst personlig berättelse som är så viktig att dela eftersom det tar upp ett ämne som det sällan talas om öppet, trots att många har gått igenom något liknande. Jag delar inte personligen samma upplevelse men något jag och har gemensamt med Ida och Theo är övertygelsen om att vi alla mår bättre av att prata om svåra saker. Jag beundrar hur öppet de delat sin långa resa med omvärlden och är tacksam att jag fick chansen att möta dem och höra deras historia.
För vår fotografering valde vi att fokusera på deras lilla familj på två och belysa både den kärlek och längtan som ännu lever så stark hos dem båda. Jag är glad att nu få dela min bildberättelse tillsammans med en text som Ida själv har skrivit om deras längtan efter att bli föräldrar.
“Hösten 2016 plussade jag för första gången på ett graviditetstest, 24 år gammal, Theo var 20. Helt oplanerat. Efter att vi ganska snabbt kom fram till att abort inte var ett alternativ, kom missfallet. Efter det beslöt vi att inte använda preventivmedel mer. Sedan dess har vi varit gravida ett antal gånger, men inget har resulterat i en baby i vår famn.
Vi har kompisar som fått flera barn under tiden som vi har försökt. Redan som 15-16 åring tänkte jag att jag ville vara en ung mamma (så naiv som man är då) så chocken då vi började försöka och det bara inte gick var stor. Mina egna föräldrar var väldigt unga då de fick mig och min syster, och för mig kändes det väldigt avlägset att få sitt första barn då man är över 30.
Åldern spelar inte mera någon roll, nu vill jag bara få vara mamma, och bryr mig inte om vad min ålder är då jag blir det. Vår resa till att bli föräldrar har varit, och är, allt annat än rak, och det här är något jag önskar man skulle prata mera om. I skrivande läge har vi gjort ett äggplock som resulterade i 5 ägg, varav 4 klarade sig i första omgången. Efter det har vi gjort 3 insättningar, alla misslyckades. Nu är det paus i behandlingarna, och vi får se hur vår fortsättning ser ut i framtiden.”
“Under hela vår process har jag fått många frågor om hur jag – vi – hanterar det då andra blir gravida. Jag svarar alltid att jag såklart är glad för andras skull – men visst känns det ju. Frågan varför de och inte vi lyckas. Förtjänar inte vi att få barn när det finns så många barn som växer upp i misär och under dåliga förhållanden?
Stödet från familj, och speciellt ett par vänner som ofta frågat hur det går och hur vi mår, har varit och är fortfarande stort. Det är inte heller lätt att stå på andra sidan och inte kunna hjälpa på annat sätt än att komma med tröstande ord. För faktum kvarstår att vår famn ännu är tom, och ju flera år som går, desto tommare känns den. För en lång tid skämdes jag för att min kropp inte klarade av det som alla andra verkade klara, att se en gravid på stan eller någon som gick med barnvagn var svårt, och jag var väldigt bitter och arg ett tag. Det tog även länge innan vi berättade för någon att vi försökte, men att det inte gick. Kanske nästa månad var vårt mantra under flera år.“
“Sorgen i att inte få barn har många dimensioner, den kommer i vågor, tillsammans med såväl hoppfullhet, glädje, rädsla, och sedan sorg då det inte gick vägen – inte den här gången heller. De två veckor långa väntan mellan insättning och att du får ta test känns som fem år. Tiden då du stirrar på den där stickan som en vecka. Besvikelsen och tårarna då mensen kommer, några dagar sen så du har ändå börjat hoppas, även om testet visade negativt.
Det här är inget du kan föreställa dig om du inte gått igenom det.“
“Om du känner någon som också går igenom det här, är mitt bästa tips att lyssna för det finns inte ett råd man inte redan hört.
Slappna av – ät inte socker – tänk inte på det så händer det – ni är unga ännu ni hinner – njut nu medan ni kan.
Jag vet inte hur många miljoner gånger vi har hört dessa fraser. Du har ingen aning om var i processen ett par är eller hur prognosen ser ut. Jag förstår att man vill hjälpa, men dessa så kallade välmenande ord tar mest bara ont. Jag har turen att ha ett par goda vänner som kommit med kämparop, uppmuntran och pepp när det har känts hopplöst. Som gråtit med oss och hållit med om att världen är orättvis och att det får kännas skit. De små sakerna har varit guld och er vill vi bara tacka. Det är inte heller lätt att stå på andra sidan och inte kunna hjälpa på annat sätt än att komma med tröstande ord.“
“Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag går igenom det här med Theo och ingen annan. Flera gånger har jag sagt att han får lämna mig, om barn är något han inte kan leva utan. Lika många gånger har han svarat att han kan leva utan allt utom mig.
En process som den här kan antingen stärka eller förstöra ett äktenskap – vi har bara kommit närmare varandra under hela den här tiden, och att ge upp finns inte på kartan. Om man skall gå igenom det helvete som detta är, så skall man göra det med sitt livs kärlek. Om den här resan slutar i att vi inte får biologiska barn så finns det ju andra alternativ – och ett liv utan barn är också ett bra liv. Då får man hitta innehåll på annat sätt.
Nu har jag ju skrivit detta främst ur mitt perspektiv, men även om det är min kropp som fått stå ut med nålstick, äggplock (som var det värsta jag varit med om – gör hellre 5 hjärtoperationer än det), insättningar, läkarbesök och allt vad det inneburit, så är vi två som varit med om och är i den här processen. Det tycker jag man skall komma ihåg.”
“Alltid är det pirrigt att ställa sig framför kameran, men Julia fick oss att slappna av, och det var riktigt roligt att göra det. Vädret var på vår sida, och vi hittade riktigt fina ställen att fotografera på, ljuset i bilderna är fantastiskt. Det som slår mig när jag tittar på de här fotona är hur kärleken till varandra lyser igenom.
Tack Julia för den här möjligheten, och att du fångade oss precis som vi är. De här bilderna är magiska, har fångat både vår sorg, men mest vår kärlek. De betyder massor för oss, varmt tack från oss båda.”
Ovanligt vanlig är ett projekt jag gör utanför mitt vanliga arbete som fotograf där jag erbjuder rabatterade fotograferingar till personer som bär på en historia som andra kan lära något av. Förhoppningen med projektet är att vi genom en inblick i andras livssituationer ska få en större förståelse och empati för våra medmänniskor. Om en berättelse kan göra så en annan känner sig lite mindre ensam i vad hen går igenom på eget håll så har vi lyckats.
Du kan ansöka om en fotografering här så återkommer jag kanske när jag har tid i min kalender.
